Våra historieartiklar är baserad på boken 10Mila-minnen. Här kommer en komplement:


 

Tiomilas historia 1945-2019 – en berättelse i fyra delar

Tiomilabudkavlen (Tiomila) är ett av Sveriges fem största årligen återkommande idrottsevenemang sedan minst 75 år. Novemberkåsan (1915), Vasaloppet (1922), Finnkampen (1925) och Gotland runt (1937) är de övriga. Följ här denna berättelse om Tiomilas utveckling över tiden i fyra delar – en i månaden – under de kommande månaderna.

Tiomila – del ett

Tiomilabudkavlen, landets mest omtalade och omskrivna orienteringstävling, har arrangerats i månadsskiftet april-maj sedan 1945. Tiomila är orienteringssportens klassiker – en stimulans för laganda, nattorientering och vinterträning. Vårens stora orienteringsfest. De första tjugo åren enligt originalmetoden för en budkavle, att föra ett meddelande från en plats till en annan.

Topphemligt möte blev starten

Hösten 1944. Kriget går mot sitt slut. Här i Sverige är vi dock neutrala. Idrottandet pågår för fullt fast världen brinner. Gunder och Arne hysterin rasar. Beredskapsidrotten orientering är på modet och tävlingarna samlar ökande deltagarskaror. Alvar Kjellström (en av de kända bröderna i orienterar- och frisksportarkretsar) grunnar på en sak. Hur komma tillrätta med de ökande och besvärande hängningarna? Inte minst har det visat sig på mästerskapsbud- kavlarna att detta ofog ökat. Det är nu klart besvärande.

Alvar får en idé. Men den är så storvulen att han tvekar. Han blir dock inte kvitt den. Efter att ha diskuterat möjligheten att få stöttning från Stockholms-Tidningen och Aftonbladet kallar han via ombud representanter från fjorton Stockholmsklubbar till ett hemligt möte …

Målsättningen

Tiomila startade med en dubbel målsättning. En elitmönstring men också en stimulans för klubbarna att öka sina aktiva kadrar – tävlingen ville också vara en breddmönstring. Detta senare har säkerligen varit Tiomilas största betydelse för svensk orienteringssport. Startåret lockade 66 lag från Stockholm, Uppland och Sörmland. Tjugo år senare, 1965 hade tävlingen vuxit till 166 lag. Nu från hela landet och även med lag från Finland och Norge.

Transporterna ett problem – en utveckling mot Tiomilaarenan

Transportproblemet var den första stora frågan som skulle lösas. Det var gengastider, så man fick dels lita till järnväg, dels till de bussar man kunde skaffa fram. Tävlingens sträckning var utformad med hänsyn till att alla transporter av löpare måste ske med tåg i rådande kristid. Roslagens Järnvägar var väl utbyggda på den tiden. När man startade fanns för få bilar – därför måste järnvägarna utnyttjas – men snart blev det för många bilar. Trafiken på berörda vägar hotade att braka ihop.

I början av 1960-talet tvingades man slopa den charmiga ursprungsmodellen. En uppläggning efter stjärnmodell dvs. ett antal sträckor i början med gemensam växlingsplats blev nödvändig. 1967 blev Riala den första s.k. centralorten med gemensam parkering för att 1970 följas av den första Tiomila med gemensam arena. Utvecklingen dit var obeveklig. Ändå har tävlingarna därefter blivit fina, fast den ”romantiska” delen med ett budskap från plats till plats bara blev ett minne. Men ett vackert sådant.

Källa: 10MILA-minnen av Göran Hyttfors, Tommy Eriksson och Martin Hammarberg

Den första sträckningen längs Roslagsbanan

Växlingen - budkavlen byter bärare. 

 Växlingen - fållan är inte så märkvärdig.

Erik Sjölander, Hellas först i mål 1945. Tid: 15.51,59.

Bröderna Alvar, Arvid och Björn Kjellström

Det kan vara svårframkomligt ibland.

Huvudpartners